Ensamheten.

Ensamheten är en kraftfull fiende. Numera klara jag inte av att vara ensam mer än 30 sekunder, eller ungefär så lång tid som ett toalettbesök tar. Men det är absolut inte en negativ sak, eller i varje fall inte bara. Anledningen är helt klart att jag bor i ett kollektiv, och har gjort detta i mer än ett halvår. Man äter, kollar på film, duschar, dricker drinkar, lyssnar på musik, har tävlingar i vem som kan ha sex i sackosäcken först. Allt detta tillsammans, som en grupp grottmänniskor. När man sen står på egna ben saknar man gemenskapen, lite som man ibland saknar sig familj man växte upp med. Så måste det vara. Kollektivet är den nya familjen. Fast utan storasystern som slår en varje dag.